Sony Alpha5100

Ska du bara ta selfies har Sony gjort det väldigt lätt för dig med den här kameran. Här använder man bara något av programmen Best Auto eller Intelligent Auto och vänder skärmen framåt. Tack vare objektivets vidvinkelinställning, som motsvarar 24 mm, får du lätt med tre till fyra personer på bilden och får ändå också plats för t.ex. Eiffeltornet i bakgrunden. Skulle du få lust att ställa in ljushet och färger är det bara att trycka på inställningsratten på kamerans baksida, varefter du kan trimma ljushet, skärpedjup, färgmättnad och färgton med ratten. Bilderna blir klart bättre än om de hade tagits med mobilen, och därmed borde toppbetyget vara hemma. Men det är det inte, och det finns det två anledningar till.

Mörk skärm

För det första blir den fotointresserade väldigt snabbt trött på skärmen. Den är för mörk och svår att avläsa i solsken, även när ljusstyrkan har dragits upp, och så förskönar den skärmen så att du inte kan lita på om din exponering är korrekt, för mörk eller för ljus. Redan efter ett par dagar med kameran började vi ta tre–fyra bilder av bra motiv, med olika exponering, helt enkelt för att vi inte kunde lita på ifall datorn kunde se om bilden var okej.

För det andra kan man i praktiken få samma möjligheter för under 4 000 kronor inklusive samma zoomobjektiv på 16–50 mm om man köper Alpha5000, som också har vridbar skärm. Med det sagt kan bildkvaliteten bli alldeles utmärkt. Färger återges bra, och de är litet tama, men med standardinställningen är det lätt att öka intensiteten. Man måste jobba med exponeringskompensationen för att få ljuset perfekt men inte mer än med andra, liknande kameror. Man kan naturligtvis fota i råformat, då de 24,0 megapixlarna kommer till sin rätt, men även jpeg-bilderna kan användaranpassas in i minsta detalj, inte minst om man använder de traditionella programmen och de många möjligheterna som menyn erbjuder. Kamerans detaljåtergivning är fin men skiljer sig inte påtagligt från detaljeringen hos kameror med en upplösning på ner emot 16,0 megapixel. Bildbruset är under god kontroll och gav oss samma fina mätningar som föregångaren Alpha5000 med bara 20,0 megapixel. Allt sammantaget kan kameran ge en hög bildkvalitet, men det kräver en insats från fotografen.

Bättre autofokus

Fokussystemet har förbättrats markant med en hybridautofokus som säkrar precision och hastighet. Den kontrastbaserade autofokusen, som mäter i 25 punkter, har ärvts från NEX-kamerorna, men den har nu kompletterats med fasavkännande autofokus i hela 179 punkter, som täcker 92 procent av bildytan. Kamerorna registrerar själva om motivet är lugnt eller kräver kontinuerlig autofokusering. Vi hade bara tillgång till paketobjektivet på 16–50 mm. Här är fokus inte lika kritiskt som med ett tele, men systemet funkade bra i alla situationer. Det är fint att det finns fokuspunkter ända ut till bildkanten, men eftersom kameran i autoläge fokuserar på det närmaste råkade vi ofta ut för att t.ex. en byggnad som vi använde för att rama in huvudmotivet hamnade i fokus i stället för motivet. Man kan välja fokuspunkter manuellt i menyn, även om det är litet besvärligt. Här kan man också välja att bara använda de mellersta eller använda punkterna i en viss del av bilden. Även här krävs det med andra ord en insats från fotografen. Och det är det intrycket som kameran efterlämnar. Den ska vara en lättskött och problemfri nybörjarkamera, och den tar bra bilder, dock först efter en insats.

Conclusion