Sigma dp2 Quattro

Sigmas dp2 Quattro skiljer sig från mängden på fyra punkter. För det första har den en sensor av Foveon-typ, där de röda, gröna och blå ljuskänsliga punkterna ligger i lager och inte bredvid varandra. Sensorn i dp2 är av den nyaste gene­rationen. För det andra är kameran enorm. Med 16,1 cm är den bredare än en Canon EOS 5D Mark III. För det tredje är ljuskänsligheten överraskande låg. Man kan välja högst iso 6 400, och här blir färgerna dessutom helt felaktiga. Slutligen är bildkvaliteten alldeles oacceptabelt kornig över iso 400. Våra brusmätningar är de högsta vi någonsin har registrerat. Bilder tagna vid lågt iso är dock rätt fina. Färgåtergivningen drar något åt det kalla hållet. Råfiler går inte att öppna i Adobe Camera Raw 8.6 eller tidigare, och det medföljande programmet är tungrott. Objektivet på 45 mm och F2.8 är av mycket fin kvalitet, men frågan är vad man ska använda det till. Det finns ett bra skäl till att fasta brännvidder på reportagekameror brukar ligga runt 28–35 mm vidvinkel, men 45 mm är varken fågel eller fisk. Kameran har annonserats i ytterligare två versioner, dp1 med 28 mm vidvinkel och dp3 med ett kort tele på 75 mm. Ergonomin är fin, och knappar och ratter sitter bra. Auto­fokusen är långsam. Det finns nio stora fokusfält mitt i bilden, men de måste väljas manuellt.

Conclusion