Pentax XG-1

Det säljs fortfarande kameror med superzoom, och Pentax satsar i den billiga änden med nya XG-1. Lyckligtvis har de inte sparat bort den elektroniska sökaren, för den är till stor hjälp med att hålla kameran lugn när man har zoomat ända in till 1 248 mm. Visst är den med sina 200 000 punkter rätt grovkornig, men den ökar fotoglädjen rejält jämfört med bara en skärm.

Ergonomin är rätt bra. Man får ett fint grepp om kameran, och det är lätt att ställa in allt från exponeringskompensation över blixt till vitbalans via en rad knappar. Det finns också motiv­igenkänning för nybörjaren och 13 motivprogram, medan den mer erfarna kan använda bländarprioritet eller ställa in manuellt.

Tilltalande bilder

Bildkvaliteten är bra för att vara en zoomkamera i denna prisklass. Både exponeringen och vitbalansen är säker, vilket är ett stort plus för i synnerhet nybörjaren som vill ha bra bilder med minimal insats. Färgerna är också fina och tilltalande med bildstilen Vivid, då motiven blir extra färgmättade. Vid iso 100 blir bilderna rena och får fin kontrast, men redan här syns effekten av brusreduceringen, som smetar ut detaljerna något. Det är normalt för en kamera med liten sensor, men någon helt knivskarp teckning får man alltså inte. Man kan lätt ta bilder upp till iso 800, där bildkvaliteten dock börjar förändras påtagligt. Det syns både mer korn och tydliga spår efter brusreduceringen, och man bör bara använda iso 1 600 och 3 200 när det är absolut nödvändigt. Objektivet är väl korrigerat för missteckning och vinjettering i jpeg, och skärpan är bra i mitten av bilden men sjunker något utåt hörnen. Det är svårt att få helt skarpa bilder på fri hand vid fullt tele, även om kameran har inbyggd bildstabilisering. Det gick något bättre när vi stöttade kameran mot ett stabilt underlag. Skärpan är dock också lägre vid 1 248 mm, där autofokusen tar tid på sig.

Conclusion