Pentax 645Z

De digitala mellanformatskamerorna har en tid fört en marginaliserad tillvaro, då de har trängts hårt av marknadens spegelreflexer med fullformatssensor och allt högre upplösning. Dessutom är de ett oerhört dyrt nöje. Ta bara två av de mest populära: Hasselblad H5D-50C och Phase One IQ250. Bägge kamerorna har samma Sony-sensor på 50,0 megapixel. Priset är svindlande 233 750 kronor för enbart Hasselblad-huset, medan digitalbakstycket Phase One IQ250 betingar ett pris på 346 125 kronor inklusive hus och ett objektiv på 80 mm.
Som gubben i lådan dyker nu Pentax 645Z upp med samma bildsensor men till ett pris som är mindre än hälften av vad de två konkurrenterna kostar. Samtidigt har designerna bakom 645Z tydligen låtit sig inspireras av Pentax spegelreflexer, så att kameran på många sätt känns och beter sig som en förvuxen spegelreflexkamera.Bildsensorn mäter hela 43,8 x 32,8 mm, vilket ger en brännviddsförlängning på 0,79x då bildsensorn ju är större än det vanliga full­formatet 24 x 36 mm. Vi testade kameran med det skarptecknande objektivet SMC D-FA 645 1:2.8 55mm, som motsvarar en brännvidd på 43 mm. Det är utmärkt till både porträttbilder, landskap och arkitektur. Objektivet kostar 13 395 kronor, vilket är ytterst rimligt. Det finns 16 olika FA645-objektiv, och med en adapter kan man också använda 67 gluggar från Pentax gamla system för mellanformatskameror.

Utmärkt ergonomi

Pentax 645Z väger hela 1 550 gram utan objektiv. Det är därför bra att kameran har ett djupt fingergrepp och en ergonomi som nästan matchar spegelreflexkameror. Man kan absolut fotografera på fri hand, och tack vare serietagningshastighet på tre bilder per sekund kan man till och med fota rörliga motiv, fastän kameran givetvis inte är optimerad för action.
Den nyutvecklade autofokusen är riktigt bra och har 27 individuella punkter, varav 25 är av den exakta korstypen. De många punkterna är till stor hjälp när man vill ha full kontroll över skärpedjupet. Varje enskild jpeg-bild väger omkring 145 megabyte, så det är bra att kameran har en kontakt med snabba usb 3.0. Unikt nog för en mellanformatskamera kan 645Z också spela in videofilmer i Full HD med 30 bilder per sekund. Bildkvaliteten på filmerna är riktigt fin, och ljudet är i stereo. Pentax-entusiaster känner sig hemma i menysystemet från allra första stund, medan nytillkomna nog tycker att det verkar gammaldags och ologiskt. Hos Pentax brukar det nämligen ta längre tid att hitta och ställa in funktioner än på spegelreflexer från Canon och Nikon.

Alldeles enastående detaljgrad

Kamerans skärm på 3,2 tum har en upplösning på 1,03 miljoner punkter. Den är inte tryckkänslig men kan i gengäld vinklas uppåt och neråt. Skärmen går tyvärr inte att vrida, vilket annars hade varit väldigt smidigt med tanke på att kameran har två stativgängor. Den ena kan fiffigt nog användas till porträttbilder när man fotograferar i stående format.
Från 645Z får man en bildkvalitet som är utmärkt om kameran befinner sig i erfarna händer. Detaljåtergivningen är betydligt bättre än vad samtliga spegelreflexkameror med fullformatssensor presterar, men exponeringen kan krångla något, och bilderna kan bli för kontrastrika under krävande ljusförhållanden. Speciellt till porträttbilder är 645Z enastående, då det ljusstarka objektivet och den stora bildsensorn ger en uppsjö av skarpa och fina detaljer samt en vackert oskarp bakgrund vid stora bländaröppningar. Färgerna är också naturliga, om än litet kalla, medan bildbruset är under god kontroll ända upp till iso 25 600. Pentax har alltid varit kända för att orsaka en kornighet som påminner om analog film, så man kan absolut fota vid iso 51 200 om man konverterar bilderna till svartvitt. Vid iso 204 800 är bruset för kraftigt, och färgerna blir tama. Kameran har inte inbyggt wi-fi, men med minneskortet Pentax Flucard i kameran kan man sköta den via sin smarttelefon.

Conclusion