Olympus PEN E-P5

De mindre Pen-modellerna kännetecknas av att namnet slutar på PL eller PM. Toppmodellen har däremot från början hetat P1, P2 o.s.v., så man skulle kunna tro att P5 tar över efter P4, men det är faktiskt P3 som den avlöser. I Japan anses siffran fyra nämligen vara olycksbringande. Därför har t.ex. Canon och Panasonic hoppat över siffran i sina G-serier, och det är många japanska höghus som inte har någon fjärde våning. Därför heter den nya Pen-toppmodellen alltså P5.
Modellen vi fick för recension hade en läcker silverfärgad metallfinish, men den finns också i svart eller vitt. Upplösningen har ökat från 12,2 till 15,9 megapixel, och den tryckkänsliga skärmen har nu en upplösning på 1 036 800 punkter. Skärmen kan vridas från 80 grader uppåt till 45 grader neråt och återger ljushet och färger perfekt. De tryckkänsliga möjligheterna kunde ha varit bättre integrerade i kamerans meny, men vid bildvisning är det ändå smart att man kan växla bild genom att svepa med fingret. Kameran kan fokusera och ta en bild genom att man pekar direkt på skärmen. Olympus har gått över till att ha två inställningsrattar, en på framsidan och en på baksidan. Rattarnas funktioner kan ändras med vippknappen baktill. Man måste därför hela tiden vara medveten om hur knappen står, och det hann vi inte vänja oss vid.

Omfattande möjligheter

Menysystemet ser enkelt ut men är omfattande och har för många förkortningar och överlag för små bokstäver. En automatisk hjälptext som gör det svårt att se menyn går att inaktivera. Ergonomin är däremot fin, med robusta grepp för höger hand framtill och bakpå kameran. Det finns en inbyggd popup-blixt, som något överraskande bara räcker sju meter, medan föregångaren räckte tio. Kameran har allt i automatiska och manuella inställningsmöjligheter och även så kallade konstfilter som gör det möjligt att applicera en rad effekter redan vid exponeringen. Andra har kopierat Olympus idé, men det är än så länge ingen som har gjort något som är lika bra och inspirerande att jobba med.
Även på andra punkter är flaggskeppet välutrustat. Den kortaste slutartiden är nu 1/8 000 sekund, iso går till 25 600, man kan ta intervallbilder direkt i kameran, och så har bildhastigheten tredubblats till nio bilder per sekund. Med de nya MSC-objektiven är autofokusen snabb och säker. För första gången har en Pen-kamera fått wi-fi, så nu kan man fjärrstyra den från en Apple- eller Android-telefon samt överföra bilder trådlöst dit. Vi kunde tyvärr inte testa funktionen, då Olympus app ännu inte hade stöd för E-P5.

Utmärkt exponering

Paketobjektivet på 14–42 mm ger fina resultat ända ut i bildhörnen, med beskedlig missteckning och ingen synlig vinjettering. Detaljåtergivningen är bra till A4-utskrifter men når inte upp till Sonys NEX-7 med 24,0 megapixel, som är billigare, och därför är betyget för bildkvalitet inte högre här. Exponeringen ligger i nivå med de bästa, och färgåtergivningen är fin. I mulet väder och blandljus fick vi inte bättre bilder genom att ställa in vitbalansen manuellt. Bildbruset är under god kontroll, och samtliga iso-värden kan användas utan att bilderna blir fördärvade. Videorna blir fina, men det hörs lätt vindbrus från den inbyggda mikrofonen.
E-P5 är den hittills bästa Pen-kameran. Den fungerar bra och utstrålar kvalitet, och den tryckkänsliga skärmen med hög upplösning är ett nöje att jobba med. Det finns dock anledning att överväga om man för det här priset kanske ändå ska satsa på en modell med inbyggd sökare. De är lättare att använda i solsken och ger bättre bilder, då man med en sökare stöder kameran mot ansiktet när man fotar. Den enda andra systemkameran utan sökare i denna klass är Samsung NX300, som ligger strax över 5 000 kronor med objektiv. Panasonic GX1 och Canon EOS M, som vi jämför med med, kostade bägge över 5 000 kronor när vi testade dem, men sedan dess har priserna störtdykt till strax över 3 000 kronor.

Conclusion