Olympus OM-D E-M1 Mark II

Den nya toppmodellen från Olympus borde inte ha en chans, om man bara ser till specifikationerna. Micro Four Thirds-sensorn är markant mindre än APS-C – för att inte tala om fullformatssensorer. Upplösningen på 20,2 megapixel är godkänd, men inte imponerande. I praktiken ser det dock annorlunda ut. Vid en direkt jämförelse med Sonys APS-C-flaggskepp, Alpha6500, fick vi nästan använda förstoringsglas för att se skillnader mellan direkt jämförbara bilder tagna på lågt ISO. I praktiken är det omöjligt att se skill­nader i skärpa och detaljåtergivning mellan bilder från de båda kamerorna. Bägge kamerorna ger en bildkvalitet som räcker gott och väl för A3-utskrifter, och det är inte ofta man behöver mer än så.
Från ISO 400 börjar man se effekten av brusreduceringen i jpeg-bilderna. Den ökar och blir tydlig från ISO 12800. På råbilder ser man att det blir en hel del brus på de högsta värdena. I Photoshop kunde vi dock inte åtgärda detta med bättre resultat än kameran själv, som alltså har en välfungerande brusreducering. I övrigt är exponeringen säker, och färger och kontrast är fina. Användarinställningar kan göras för jpeg-bilder före exponeringen. En svaghet är att den kontinuerliga autofokusen inte är lika exakt som hos andra kameror i prisklassen. Det gäller särskilt vid motivföljning, där kameran registrerar huvudmotivet och följer dess rörelser över bild­ytan. När det är sagt, ska också sägas att kameran är fullspäckad med funktioner. Vår favorit är möjligheten att ta 60 bilder per sekund i full upplösning utan autofokus och 18 bilder per sekund med autofokus.

Kameran har en speciell inställning för att skapa extra högupplösta bilder: här görs fyra exponeringar, varvid sensorn förskjuts en aning mellan var och en. Sedan sätts de ihop till en bild med 49,9 megapixel. Denna funktion imponerade dock inte på oss. Kvalitetshöjningen är minimal och uppväger inte krånglet med att sätta kameran på stativ och ställa in den. Dessutom får inget i motivet röra på sig under multiexponeringen.
Live Composite är en annan femma. Detta är en smart funktion som gör det lätt att få perfekta exponeringar när man målar med ljus, eller fotograferar fyrverkerier eller stjärnor som ritar spår på himlavalvet vid långa exponeringar. Under exponeringen visar kameran på lcd-skärmen hur bilden byggs upp, och man kan avbryta tagningen när man har uppnått önskat resultat. Dessutom gillar vi bildstabiliseringen, som hämtar in inte mindre än 5,5 exponeringssteg, och så är vi väldigt förtjusta i Art-filtren som lägger olika effekter på bilderna.
Sökaren är stor, skarp och informativ och faktiskt en av de bästa elektroniska sökarna vi har upplevt. Den kan naturligtvis konfigureras på olika sätt, bland annat med histogram eller vattenpass. Skärmen är på 3,0 tum och är delvis tryckkänslig. I det här fallet betyder ”delvis” att man kan ställa in skärpan och utlösa exponeringen genom att trycka på skärmen, och en del bildinställningar kan göras via skärmen. Däremot måste man använda knappar för att navigera runt i menyn. OM-D E-M1 Mark II kan filma i 4K-upplösning. Det handlar om antingen 16:9-format med UHD-kvalitet, vilket matchar tv- och datorskärmar, eller 17:9-format i DCI-upplösning, som används av filmbranschen. DCI genererar större filer men är synbart mer detaljerat än UHD. Kameran har naturligtvis mikrofoningång och hörlursuttag.
Det går att ställa in ljudlös, kontinuerlig autofokus, något som är en fördel när man filmar med kameran. Den effektiva bildstabiliseringen kommer till sin rätt inte minst när man filmar. Det är bra att kameran har uttag för två SD-kort, men de snabba UHS-II-korten kan bara användas i ett av uttagen, och det känns onödigt snålt. Kameran saknar inbyggd blixt, men en liten, lös blixt med ett ledtal på nio medföljer. Det är inte lika praktiskt som en inbyggd blixt, men det är bättre än ingenting.
Mark II kan inte använda samma batterityp som den förra modellen. Det nya och större batteriet rymmer en tredjedel mer kraft men kan ändå laddas på halva tiden.
Det som utmärker OM-D E-M1 Mark II är att det är en fantastisk kamera, den hittills bästa med Micro Four Thirds-sensor. Sensorns lilla format betyder att särskilt teleobjektiven till Micro Four Thirds blir extremt kompakta. Till exempel kan man fotografera utan stativ med Olympus 300 mm-tele på F4.0, vilket motsvarar ett objektiv på 600 mm till en kamera med fullformatssensor. Detta är guld värt för naturfotografer. Dessutom finns det en del lockande tillbehör till den nya toppmodellen – bland annat undervattenshuset PT-EP14 för rimliga 13 990 kronor. Tyvärr är den nya kameran mycket dyrare än föregångaren, som när detta skrivs kan köpas för under 7 000 kronor. Ett paket med det utmärkta zoomobjektivet på 12-40 mm F2.8 går lös på 26 990 kronor.

Conclusion