Leica SL2

Den spegellösa fullformatskameran SL2 är, liksom föregångaren SL, byggd i stabilt aluminium och väger nästan ett kilo. Designen är dock mer avrundad och man glömmer snart hur stor den vädertätade kameran är.

Vi plåtade både med en zoom på 28–90 mm och ett fast 35 mm-objektiv, och båda balanserade fint på SL2. Användarvänligheten har överlag blivit bättre tack vare de nya knapparna med text som talar om vad de används till. Ett tryck på menyknappen öppnar en snabbmeny där man kan göra inställningar via den välfungerande styrpinnen eller via pekskärmen. Om man trycker två gånger på menyknappen kommer man djupare in i menysystemet. Den stora inställningsratten roterar så lätt att våra inställningar ofta ändrades av misstag. Här skulle det vara bra om knappen gick att låsa.

Bildsensorn i fullformat har nu 46,7 megapixel. Detaljgraden är utmärkt och ligger på samma nivå som hos systerkameran Panasonic Lumix DC-S1R, medan färgåtergivningen från SL2 är mer neutral. Bilderna har stort dynamiskt omfång och bruset är välkontrollerat. Sökaren med sina 5,76 miljoner punkter och en uppdateringshastighet på 120 bilder per sekund ger en fantastiskt klar bild. Autofokusen kommer från Panasonics S-modeller och är således bara kontrastbaserad. Den är inte riktigt lika snabb och exakt som exempelvis Sony A7R IV. Ansiktsigenkänningen är utmärkt men ögonregistrerande fokus saknas. Det hade vi gärna haft när vi tog porträtt.

Leica väljer man ofta med hjärtat, inte med hjärnan. Designen är extremt snygg, men SL2 kostar nästan dubbelt så mycket som den i stort sett likadana modellen från Panasonic, och både bildkvalitet och autofokus är bättre hos den billigare Sony A7R IV.

Conclusion