Panasonic Lumix DMC-TZ40

Det är inspirerande att jobba med en kompakt kamera som klarar att fånga alla motiv som kommer i ens väg. Alla kommer med på bilden från restaurangen tack vara vidvinklen på 24 mm. Djuren i djurparken fyller upp hela bild-ytan tack vare supertele-inställningen på 450 mm, och man kan ställa in skärpan på blommorna tack vare kamerans närgräns på endast tre cm. Kameran grejar också Full HD-video, man kan ta panoramor, och alla alster kan förses med gps-koordinater, så att man med ett fåtal meters precision kan se var i världen bilden togs. Som sig bör i dessa tider har kameran många trådlösa funktioner så att man kan fjärrstyra den via telefonen och dela bilder på t.ex. Facebook. Men Panasonic har ett problem.

Pixelracet har bara förlorare

TZ40 har 18,0 megapixel, vilket är 4,0 megapixel mer än föregångaren. Det sägs ge mycket detaljerade bilder, men så många pixlar är helt enkelt för många för en kompaktkameras lilla sensor, och det går, ironiskt nog, ut över detaljåtergivningen. De enskilda pixlarna blir för små, och det ger bildbrus som kameran motverkar med brusreducering, och så försvinner detaljerna. De många pixlarna har alltså ingen poäng. Men rätt ska vara rätt. Exponeringen och färgåtergivningen är fina, och kameran har inbyggd bildbehandling som gör att kameran kan spänna över enorma kontraster. Objektivets skärpa är bra, och autofokus är säker för en kamera av denna typ, där man inte kan förvänta sig att kunna ta en rad skarpa bilder av sport eller lekande barn. Upp till iso 400 hålls kornen under kontroll, sedan stiger de till och med iso 3 200, och på maximala iso 6 400 är det oacceptabelt.
Blixten lyser upp bilden hyggligt, men objektivet kastar en skugga i nedersta vänstra hörnet. Kameran har inte någon råformatsinställning. Du kan göra snygga panoramor på 180 grader, men bara i en upplösning på 3,6 megapixlar, vilket kan ge en bra utskrift på högst 60 x 12 cm.

Conclusion