Leica M (Typ 262)

Leica M (Typ 262) bjuder inte till det minsta när du är ute och fotar. Fokuseringen får du klara manuellt med mätsökaren, som visar mitten av sökarbilden dubbelt. När du genom att vrida på fokusringen får de två bilderna att smälta samman är motivet helt i fokus. Du kan ställa in slutartidsratten på A för att välja bländare, så fixar kameran slutartiden, men annars finns ingen automatik. Kameran bjuder mer än någon annan in till att det är du som fotograf som måste ta ansvar. Annars får du inga bilder. Om Leica M bjuder på något är det glädjen och tillfredsställelsen i att klara allt helt själv. Dessutom blir man glad över de fantastiskt skarpa objektiven och inte minst känslan av att jobba med en legendar. Kameran är en bantad version av Leica M (Typ 240). Skillnaderna är främst att M (Typ 262) inte har video, live view eller möjlighet till elektronisk sökare. Dessutom är ljusmätningen betydligt mer primitiv.
Särskilt vid lågt ISO är bildkvaliteten imponerande, starkt understödd av skärpan och kontraståtergivningen från de enastående objektiven. Vid ISO 3 200 förekommer små men synliga korn under alla ljusförhållanden. Exponeringen och vitbalansen är inte de mest exakta vi har jobbat med, eftersom kamerans mätning är centrumvägd och inte mäter i flera zoner som i Typ 240. Med en aning exponeringskompensation ger kameran bilder som är påtagligt skarpare än vad de flesta andra kan prestera.

Man väljer inte en Leica för prisets skull. En handbyggd tysk kvalitetskamera kostar på, men till saken hör att Leica har det bästa andrahandsvärdet än något annat kameramärke. Vårt val av objektiv från början skulle vara M 35mm F2.4 ASPH för 17 490 kronor. Därefter skulle det vara bra med ett Summarit-M 75mm F2.4 för 16 490 kronor. Såvida man inte går all-in och pungar ut med 44 190 kronor för ett 35 mm F1.4 och 31 900 kronor för ett 90 mm F2.0 APO.
Leica M (Typ 262) har en av de enklaste menyerna på marknaden, med totalt 24 punkter. Den är inte på svenska, så man får välja t.ex. engelsk eller tysk. Det är inte mycket som kan ställas in. Den enda sökarinformationen är slutartiden eller exponeringskompensationen samt en ram för objektivet du jobbar med. I den större modellens sökare kan man också se t.ex. iso och aktuell ljusmätmetod.
Om du kan leva med det kan du spara 5 000 kronor genom att välja 262:an. Övriga skillnader är små och kosmetiska. Leica M-E (Typ 220)) för 46 499 kronor är billigare, men den är också en mer primitiv kamera med en skärm på 2,5 tum och ccd-sensor. Alla tre har fullformatssensor.
Att köpa en Leica M är detsamma som att välja tradition framför teknik, på gott och ont. Vi gillar t.ex. att när du inte fotograferar täcks sensorn av ridåslutaren, eftersom kameran inte har live view. Det innebär att sensorn är bättre skyddad mot damm när man byter objektiv. Det finns dock ett par punkter på vilka kameran är litet väl rustik för vår smak. För att byta SD-kort måste du nämligen ta av bottenplattan från kameran, precis som när man bytte film i den analoga M-serien. Dessutom borde sökaren ha dioptrikorrigering, men det saknas. Till Leica M måste man köpa korrektionslinser som passar ens egen syn. Å andra sidan ingår en fullversion av Lightroom CC.
Allt sammantaget är Leica M (Typ 262) en läcker kamera, och eftersom vi ändå aldrig skulle drömma om att filma med en Leica M är just denna kamera ett riktigt bra val jämfört med de andra M-modellerna.

Conclusion