Leica D-Lux 7

Leica D-Lux 7 skiljer sig med sin blanka yta från andra kompaktkameror i samma prisklass och ger ett exklusivt och diskret intryck. Tyvärr ger den minimalistiska designen ett dåligt grepp om kameran.
Efter det första intrycket påminner D-Lux 7 en hel del om Panasonic Lumix DC-LX100 II. Alla knappar och inställningar har samma placering, och även om det inte framgår av knapparnas namn är funktions­knapparna lika många. Zoomobjektivet täcker också 24–75 mm med en maximal bländare på F1.7 till F2.8, vilket är härligt ljusstarkt.
Ibland har vi kunnat konstatera att bild­alstringen skiljer sig åt mellan Panasonics och Leicas tvillingar, men det är tyvärr inte fallet här. Vi var inte imponerade över detaljgraden hos LX100 II, och vi är inte heller helt nöjda med vad Leica får ut av den stora Micro Four Thirds-­sensorn. Skärpan är inte den bästa, vilket framför allt syns i bildhörnen – till och med på de mellersta bländarstegen där skärpan annars borde vara optimal. Vi skulle vilja ha fler detaljer från en sensor på 16,8 megapixel. Färgåtergivningen är naturlig med rena färger. Bildbrus hålls under god kontroll upp till ISO 6 400.
Skärmen är tryckkänslig, och man kan t.ex. placera fokuspunkten med fingret medan man har kamerans sökare för ögat. Vi saknar dock en joystick för att styra fokuspunkterna, och skärmen kan inte vinklas. Autofokusen reagerar dock snabbt och exakt.
D-Lux 7 har ett flertal finesser vid användning och trådlös anslutning, men den största skillnaden jämfört med LX100 II är priset. Den sistnämnda ­kameran kostar 11 490 kronor – alltså 1 500 kronor mindre, men då får man också avstå den ­exklusiva känslan av att stå och fotografera med en Leica.

Conclusion