Fujifilm X-E2

Fujifilm X-E2 är utformad som en klassisk mätsökarkamera och är en av marknadens mest avancerade systemkameror med APS-C-sensor. Tillverkarens toppmodell är X-Pro1, som skiljer sig från X-E2 främst genom att ha en kombinerad optisk och elektronisk sökare och vara större. Bägge har Fujifilms X-Trans-sensor utan lågpassfilter, medan modellerna X-M1 och X-A1 är Fujifilms två billigare modeller. Till denna modell finns tolv objektiv som täcker brännvidder från 10–24 mm till 50–230 mm, och det finns tre blixtar med ledtal mellan 20 och 42.

Den nya kameran avlöser X-E1 och har först och främst förbättrats med en större skärm och bättre autofokus, och så skriver kameran nu bilderna till SD-kortet nästan dubbelt så snabbt. Dessutom finns det en rad smärre förbättringar, som att exponeringskompensationen har ökats från +/– 2 till +/– 3 samt att bilden i den elektroniska sökaren inte hackar så mycket i svagt ljus.

Under vårt test upplevde vi samma höga bildkvalitet som med X-E1. Mätningarna för bildbrus är särskilt fina, och de trumfar Panasonic GX7, som är den kanske största konkurrenten till och med iso 6 400. En rätt ovanlig detalj är att man inte kan exponera i råformat vid alla iso-värden. Det går bara till och med iso 6 400, vilket är till besvär för fotografen.

Hög kontrast

Färgåtergivningen är korrekt och kan verka litet för kall, men både färgton och mättnad kan trimmas i menyn. Det finns måttliga möjligheter att styra kontrasten och anpassa den i skuggor och högdagrar, men det finns ingen HDR-funktion, och det är väldigt tidskrävande att behöva optimera kameran utifrån motivet. Kontrasten är hög som standard, men man kan dämpa den, och det är till och med möjligt att trimma den separat i skuggor, mellantoner och högdagrar. Färgåtergivningen är bra i solsken, men man får kämpa med vitbalansen i blandljus. Färgmättnaden justerar man i menyn som förr i tiden. Det sker utifrån namnen på Fujis gamla välkända diafilmer. Provia är för normalt bruk, Velvia är extra mättat, och Astia ger en svag mättnad.

Paketobjektivet på 18–55 mm tecknar skarpt och ger minimal vinjettering och missteckning. Det kan dock ge ganska kraftiga färgfel, som tyvärr inte korrigeras i kameran.

X-E2 är en kamera som kan ta bra bilder men som kräver en stor insats från fotografen. Förutom alla inställningar av bildkvaliteten som man måste göra innebär bristen på programratt att du inte kan nöja dig med att kolla automatiken på ett ställe, utan måste hålla koll på både att slutartidsratten står rätt och att bländarknappen på objektivet står där den ska. Det tar tid från motivet, vilket är okej när det gäller arkitektur- och landskapsbilder men är irriterande vid porträttfoto, där man blir mindre närvarande med modellen. Denna konstruktion bidrar till att ge kameran dess distinkta retrolook men motverkar också att kameran kunde få motivprogram för t.ex. panoramafoto. Vad gäller handhavandet måste man hålla tungan rätt i mun. X-E2 har en autofokushjälplampa, men den sitter rakt under utlösarknappen och kräver en del fingerfärdighet, så att man inte råkar täcka för den. I gengäld är den inbyggda pop-up-blixten bra, och batteriet tyckte vi höll mycket bra under testet.

Användarvänlig modell

Vi ger ändå ett fint betyg för användarvänligheten, då tanken har varit att ta fram en gedigen retrokamera som ställer krav på fotografen, och det har Fujifilm verkligen lyckats med. Andra tillverkare, t.ex. Panasonic med sin GX7 och Sony med sin NEX-7, har tagit den nya tekniken och använt den för att ge maximal bildkvalitet och samtidigt frigöra så mycket av fotografens koncentration som möjligt till arbetet med det viktiga – själva motivet.

Det avgörande är om man strävar efter den färdiga, bra bilden eller om man värderar nörderiet med själva fotograferandet lika högt och njuter av arbetet med den läckra kameran och de utmärkta objektiven.

Conclusion